Kallblodstambloggen

Kallblodstambloggen

Berömda hästar i historien

Historia i årtalPosted by Annika Sat, October 19, 2013 10:01:22
För att vara lite avig, så tänkte jag presentera en del hästar som betytt mycket för historien. Både fantasi och verklighet.

Vi kan börja med denna. smiley

Bukefalos och Alexander den store.
Detta är min tolkning av Bukefalos och Alexander

Enligt den grekiske historikern Plutarkos hade Bukefalos fyra år gammal
bjudits ut till försäljning åt Alexanders far, kung Filip II av Makedonien.
Det sades att Bukefalos var av bästa "tessaliska börd" med orientaliskt blod i sig. Namnet Bukefalos betyder oxhuvud och syftade troligen på att hästen lär ha haft ett stort huvud med en bred panna. Rasen sägs vara Akhal Teke, vilket kan stämma från var han var född.

Det sades även att hästen hade ett glosöga. Men Bukefalos var en vacker
häst som var svart med en vit stjärna i pannan. I en del historieböcker står
det även att Bukefalos var vit. Han var stor i jämförelse med dåtidens
andra hästar. Kung Filip köpte honom år 343 f. Kr för 13 talenter.
Bukefalos dog under fälttågen i Indien.


Sleipner, fornvästnordiska Sleipnir, ("hal", "halkig") är i nordisk
mytologi Odens grå, starka, åttafotade[häst.

Sleipner kan galoppera snabbare än någon annan häst, till och med
snabbare än vinden.
Han kan färdas fram på marken, i luften och till havs. Han är mycket
älskad av sin ägare Oden och bär enligt sägnerna krigare som stupat i
krig till Odens borg, Valhall. Enligt sierskan i Sigrdrivomal har Oden
ristat runor på Sleipners tänder.

Vår nordiska ras lär vara influerad av dessa gudars namn
smiley

Rimfaxe eller Hrimfaxe ”den som har rimfrost i manen” var i nordisk
mytologi guden Natts häst som dreglade fram morgondaggen
Dag på Skinfaxe

Skinfaxe, fornvästnordiska Skinfaxi, ”med den lysande manen”
var i nordisk mytologi den häst som Dag red på över himlavalvet
när Dags moder Natt gått till vila

Bäckahästen var i nordisk mytologi och skånsk folktro bäckens ande
eller Näcken i hästskepnad.


Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att
rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker
att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll
hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn
som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka
barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet.
Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.

Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk
folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda
fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart
drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.

Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras
ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs
som en stor och vacker häst.

Arvaker ”morgontidig” och Allsvinn "den mycket snabbe"
var i nordisk mytologi de två hästar som drog Sols solvagn
Alfrödul över himlen.

Grane är en häst i nordisk mytologi som Oden skänker till
Sigurd Fafnesbane.


Sigurd rider på Grane genom en mur av flammor för att fria till
Brynhild för Gunnars räkning. Det är också på Grane som Sigurd fraktar
bort den skatt han stal av Fafner. Ursprungligen tillhörde Grane
urtidssmederna.

Brandklipparen och Karl XII

Brandklipparen, Karl XII:s häst, vilken även hans far ska ha ridit.

Enligt legenden levde hästen i 40 år, men sannolikt kan det ha varit fråga
om två hästar med samma namn.
En minnessten/gravsten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka och Ängsö slott i Västmanland.

Slottet är beryktat för spökerier, och enligt en sägen ska ett av spökena
vara den puckelryggige hovnarren Anders Luxemburg, vilken ska ha varit en
av de sista som såg Karl XII i livet. När Karl XII:s likfärd från Norge till
Stockholm stannade till vid Målhammar intill Sagån, ska Anders Luxemburg ha
tagit med sig Karl XII:s häst Brandklipparen och tagit tjänst vid Engsö slott.

En natt år 1740 stod hästen i stallet och ska ha blivit mycket upprörd av
någon anledning, och när stallfolket öppnade stallporten ska Brandklipparen
ha slitit sig och spungit rakt in i en mur och dött.
(Vad jag hört är att en stalldräng hängt sig i stallet, vilket gjorde
Brandklipparen orolig)

Det sägs att man kan se hur spadtagen görs bakom muren där han begravts.
Jord sprätter över. smiley -Hu!

Copenhagen var en berömd häst som reds i Napoleonkrigen och pyreneiska fälttåget av hertigen av Wellington. Under sin livstid mottog Copenhagen hyllningar i klass med dem som stora sporthästar får idag.

Copenhagen föddes 1808 efter hingsten Meteor (som var efter den stora galopphästen Eclipse), undan stoet Lady Catherine. Lady Catherine reds av general Grosvenor under den brittiska belägringen av Köpenhamn i Danmark.

Copenhagen var en fuxfärgad hingst och hade inte mer än 152 cm i mankhöjd.
Han var en typiskt representant för det dåtida engelska fullblodet med en
tydlig arabisk karaktär, något som var typiskt för det engelska fullblodet
under den här tiden, då rasen grundades på det arabiska fullblodet.

Copenhagen köptes i Spanien 1812 av hertigen av Wellington från sir Charles Stewart. Wellington använde den lilla hingsten både till jakt på fritiden och i krigen.
Han var även känd för sitt stora mod och kunde utan att rygga tillbaka
bära sin herre rakt in i närstrider med både fotsoldater, infanterier och under
avlossningar med kanoner.

Trots Copenhagens välkända humör så hade hertigen ett speciellt samband med
hingsten och hertigen behöll honom även efter att han pensionerat sig från
militären. När Wellington sedan blev premiärminister i England år 1828 så
red han Copenhagen genom London till 10 Downing Street.
Copenhagen fick sedan pensioneras och reds då och då av barn och vänner till Wellington.
Lady Mary Shelley brukade säga att han var den mest svårridna häst hon någonsin mött och för att han skulle bli lugn och lära sig att i alla fall bete sig som
en gentleman i närheten av damer så brukade hon ge honom belöningar. Copenhagens man och svans brukade ibland ryckas eller klippas och av taglet gjorde man armband till damerna i området.

Copenhagen dog 1836 vid 28 års ålder och begravdes under militära hedersbetygelser på Stratfield Saye, hertigens lantställe i Hampshire, England.
På gravstenen finns några rader ur en minnesdikt till hans ära som kallades "Epitaph".
Wellington själv hade skrivit så här om Copenhagen.
"Det må ha funnits snabbare hästar, och utan tvivel många mycket vackrare,
men vad gäller stadga och uthållighet har jag aldrig mött hans like".


En av de mest lika avbildningarna
av hingsten är Edward Boehms staty av ekipaget som står i Hyde Park i London.


Marengo var en vit arabhäst som 1799 importerades från Egypten för att bli
ridhäst åt Napoleon Bonaparte.

Han fick sitt namn efter slaget vid Marengo, som fransmännen vann.
Han överlevde Napoleons misslyckade återtåg från Moskva.

Hästen sårades åtta gånger och bar Napoleon vid Austerlitz (1805),
Jena (1806), Wagram (1809) och Waterloo (1815).

Marengo togs till fånga efter slaget vid Waterloo och fördes till England av
Lord Petre. Han sålde honom till general J.J. Angerstein. De försökte använda
Marengo inom aveln, men det var inget lyckat försök. Han dog vid 38 års ålder.
På National Army Museum i Sandhurst finns hans skelett bevarat.


Streiff var en oldenburgare och Gustav II Adolfs stridshäst, som han red i
slaget vid Lützen.

File:Streiff - Livrustkammaren - 84273.tif
Streiff avled 1633 i Wolgast och finns idag att beskåda i uppstoppat skick
på Livrustkammaren i Stockholm och den ingår i Livrustkammarens logotyp.

Han uppkallades efter översten i svensk tjänst, Johan Streiff von Lauenstein
som hade sålt hästen till Gustav II Adolf för 1000 riksdaler, som motsvarade
30 årslöner för en målare på den tiden. En vanlig häst kostade mellan 70-80
riksdaler.

När hästen stoppades upp gjordes först träkroppen. Den den visade sig vara
för liten, så man var tvungen att skära bort mycket hud för att trä på
skinnet på träet. Därför ser Streiff idag mycket oproportionerlig och liten ut,
inte som den stora häst han en gång var.

Byerley Turk var en av de tre orientaliska hästar som räknas som stamfäder
till den snabbaste hästrasen i världen, Engelskt fullblod. Tillsammans med
Darley Arabian och Godolphin Arabian utgjorde han grunden i det engelska fullblodet.

File:Byerly Turk.jpg
Enligt historien så fångades Byerley Turk in av en kapten vid namn
Byerly år 1686 när England hjälpte Budapest att befrias av turkarna.
Han deltog i slaget vid Boyne, 1690 innan han blev avelshingst på stuteriet i Durham.

Byerley Turk grundade fyra av de viktigaste linjerna till det engelska fullblodet
där den viktigaste är linjen efter hingsten Herod.

Åsikterna om vilken ras Byerley Turk tillhörde går isär.
Många menar att han var ett Arabiskt fullblod medan andra menar att han var
en Turkmensk häst eller en Achaltekeer. Men Byerley Turk hade starka arabiska
drag och var mörkbrun. De flesta av hans avkommor blev bruna eller svarta.

Idag är det få fullblodshästar som kan spåras tillbaka till Byerley Turk
utanför Herodlinjen men en av dem är vinnaren i Ascot 2005,
Cape of Good Hope.


Darley Arabian var tillsammans med Byerley Turk och Godolphin Arabian stamfader till världens snabbaste hästras, det engelska fullblodet.
File:Darley Arabian.jpg
Han sägs också vara den vackraste av de tre stamfäderna och
hade en riktigt dramatisk resa till England.

Darley Arabian föddes år 1700 i öknen i Syrien och tillhörde shejken Mirza.
Han köptes i Aleppo i Syrien år 1704 av Thomas Darley från England men det
skulle inte bli lika lätt att få ut honom då shejken hade ångrat sig efter
att köpet egentligen redan var klart och förklarade dödsstraff till alla
som försökte att föra bort hästen. Thomas Darley fick ta hjälp av lejda män
som rodde i land från havet under natten och som till och med fick övermanna
stallvakterna för att få tag på hästen. Darley Arabian fick då komma hem till
England där han blev stamhingst till flera framgångsrika hästar.

Darley Arabian var en vacker fuxfärgad hingst som betäckte en stor rad ston
men speciellt stoet Betty Leedes. Deras avkomma blev den första stora
kapplöpningshästen, Flying Childers. Ägarna sade att Flying Childers var
den snabbaste häst som någonsin sprungit i Newmarket.

En av Darley Arabians ättlingar var galopphästen Eclipse, en av de hingstar
som haft störst betydelse för det det engelska fullblodet, och som var en
obesegrad galopphäst.

Enligt forskningar har det visat sig att ca 95 % av dagens engelska fullblod
härstammar från Darley Arabian.


Godolphin Arabian var liksom Byerley Turk och Darley Arabian,
stamfader till världens snabbaste hästras, det engelska fullblodet.

File:Godolphin Arabian.jpgHan kallas ibland även Godolphin Barb då vissa tror att han kan
ha varit en berberhäst.

Godolphin Arabian, föddes 1724 i norra Afrika, som är berberhästens hemland,
och han fördes till Europa som en gåva till den franska kungen Ludvig XV
av sultanen i Marocko. Men kungen tyckte inte att hästen såg mycket ut
för världen och såldes vidare som vagnshäst i Paris, ända fram till
engelsmannen lord Godolphin hittade honom och insåg att han var en
felbedömd klasshingst och köpte loss honom. Han tog med Godolphin Arabian
tillbaka till England där han blev avelshingst på ett stuteri för
kapplöpningshästar.

Lord Godolphins stuteri Gog Magog låg i Cambridgeshire.
Han köptes egentligen för att användas till vad som kallades för teaser,
dvs en hingst som testar ifall stona är brunstiga. Istället slutade det
med att Godolphin Arabian utmanade den egentliga avelshingsten Hobgoblin
om stoet Roxana och vann. Med henne fick han två hingstar vid namn Lath
och Cade, varav Cades avkomma Matchem kom att representera den tredje
linjen i fullblodet.

Hambletonian 10 eller Rysdyk's Hambletonian som han blev kallad på
den tiden betäckte 1 908 ston och fick 1 331 avkommor.


Språngavgiften var i starten 25$ men steg till från 1867 till hingstens död i
1875 till 500$ Han blev köpt för 125$ och tog in otroliga 210 000$ i språng avgifter.

150 söner blev avelshingstar. 6 av hans söner fick avkommor som
satte världsrekord. Hambletonian blir i regel som stamfader till de
flesta travare i världen idag. Undantaget är de flesta franske hingstlinjer.

Hambletonian har i USA fått det största 3 års loppet uppkallat efter sig.
I år 2013 blir det nr 87 i historien.

Han har Messenger 5 gånger i sin stam som för oss till de 3 hingstarna
Godolphin Arabian, Byerley Turk och Darley Arabian.


Messenger föddes 1780 efter hingsten Mambrino och ett undan ett okänt sto
efter galopphästen Turf.


Långt bak i stamtavlan kunde man även hitta den
framstående galopphästen Flying Childers, och det gick även att spåra hans
stamtavla till alla tre av det engelska fullblodets stamfäder,
då främst Godolphin Arabian, men även Darley Arabian och Byerley Turk.

Messenger föddes upp av John Pratt, en adelsman från Newmarket, London.
Messengers far var en framstående travhäst men Han startades aldrig
i trav, utan istället tränades han till galopphäst och startades i 16 lopp
i England, varav han vann 10. Messenger användes även i aveln och i
Storbritannien lade han grunden för de berömda Norfolktravarna, och
även Hackneyhästen.

I maj 1788 såldes Messenger till Sir Thomas Benger och exporterades till
Philadelphia, Pennsylvania i USA men såldes 1793 till Henry Astor som då
började erbjuda Messenger som avelshäst genom att annonsera i tidningar.

Han betäckte en rad olika ston av olika kvalité i hela Pennsylvania,
och även New York och New Jersey och avkommorna höll nästan alltid bra klass
och hade uthållighet och snabbhet. En ättling tre generationer framåt var
hingsten Hambletonian 10 som skulle bli stamfader till den amerikanska
travaren och Montana Travlerhästen. Messenger är även stamhingst till
flera andra amerikanska hästraser, då främst körhästar och grövre ridhästar
som American saddlebred och Tennessee walking horse.

Messenger dog den 8 januari 1808, vid 28 års ålder och begravdes på
Long Island. Han ägdes då av Cornelius W Van Rantz.

Skowronek föddes 1909 i Polen men importerades till England som femåring
1914 av konstnären Walter Winans.


Walter köpte honom för 150 pund (ca 1950 svenska kronor).
Walter red Skowronek men använde honom absolut mest som modell för sina bronsstatyer. Efter ett tag sålde Walter Skowronek till Mr Webb Wares som använde honom som ren ridhäst bland annat till jakter.

Han såldes dock vidare till Musgrave Clark där han blev avelshingst.
Det var då som Judith Blunt-Lytton, eller Lady Wentworth som hon kallades,
fick upp ögonen för honom. Hon var en baronessa i England och arvtagerska
till ett av de största stuterierna i världen för arabiska fullblod.

Judith Blunt-Lytton använde honom till avel och hans ättlingar blev kända
över hela världen för sin höga kvalitet och fina, rena arabiska utseende.
Judith Blunt-Lytton var så fäst vid Skowronek att hon nekade ett erbjudande
på 250 000 pund (ca 10 miljoner svenska kronor idag) för hingsten.

Skowronek dog i februari 1930, 22 år gammal.

Skowronek kom att bli en av de viktigaste hingstarna i det arabiska
fullblodets stambok. Hans föl höll alltid hög klass och Skowronek själv
var en prisvinnande avelshingst. Han hade hög fertilitet och starka
arvsanlag. Hans son Naseem blev en av stamfäderna till de ryska araberna
födda i Sovjetunionen på Tersk Stud.Skowroneks dotter Jalila såldes till
en baron i Spanien där hon blev avelssto åt kungligheternas hästar.

Skowronek avlades även på högklassiga ston av rasen Welshponny på
Judith Blunt-Lyttons stuteri Crabbet Arabian Stud och Judith blev
skaparen till ponnyrasen Welara som många gånger räknats som världens
vackraste ponny.

Blue Bell
Den helt hårlösa stoet "Blue Bell" anmäldes först efter år 1871.

Bell var en draghäst av ospecificerad ras som bytte ägare flera gånger med
snabbt accelererande priser som utställningshäst

Liksom andra kända hårlösa hästar blev hon spontant kallad "missfoster".
Hårlösa hästar har skett sporadiskt genom historien och fram till i dag.


Hon som älskade öknen

Lady Anne Blunt, 15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en
engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning
för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England,
-ja i hela västvärlden.
Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst.
Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de
beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i
Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre
halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om
stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna
inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste
hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört
stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde
man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna
rid- och stridshästar.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt,
men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet.
Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex
det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination
mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det
engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till
England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det
behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken
att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev
eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden
avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att
få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att
tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande
intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar.
I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av
beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra
det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne
skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to
England and breeding it pure there… it would be an interesting and
useful thing to do and I should like much to try it.”


Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar
i Västuropa gjordes inte (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen).
Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför
allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på
en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte
Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet
Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också
hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet
med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen,
världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska
flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna,
vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar.
Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske
uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några
årtionden tidigare (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas berömda
stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif
sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade
Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud,
en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna
arabhäststamtavlor.
Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av
Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest
inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades
Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick,
men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till
Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en
succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda.
Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att
köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen.
Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur.
Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de
var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron
i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne
tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin
dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och
reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick
Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död
att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon
levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att
tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid.
Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev
helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd.

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte
ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto
hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades
Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna
och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten.
Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av
Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska uppfödare missat.
Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också
enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan
den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla
hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom
ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878
och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum.
Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att
runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar.
Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten
och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass.
Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets
egyptiska blodslinjer levt kvar.



Comanche -den enda överlevande hästen
i slaget om Little Big Horn!

Hästen köptes av Amerikanska armén år 1868 i St. Louis, Missouri varpå
den sändes till Fort Leavenworth i Kansas. Hans släkttavla och födelsedatum
är båda okända.
Kapten Myles Keogh av det Sjunde Kavalleriet gillade hästen och köpte honom som hans personliga riddjur, ämnad för att ridas enbart i strid.

År 1968, medan armén slogs mot Comancherna i Kansas skadades hästen
av en pil, men fortsatte bära Keogh vidare i striden.
Keogh döpte strax därefter hästen till Comanche för att ära hans mod.
Comanche skadades åtskilliga fler gånger, men uppvisade alltid samma tuffhet.

Den 25 juni 1876 red Kapten Keogh Comanche vid Slaget vid Little Bighorn,
ledd av George Armstrong Custer. Slaget gick till historien efter att hela den amerikanska styrkan som stred vid slaget miste livet. Amerikanska soldater fann sedan Comanche svårt skadad två dagar efter slaget. Efter att ha blivit transporterad till Fort Abraham Lincoln råddes han om och återfick till slut sin hälsa. Efter en lång konvalesensperiod pensionerades Comanche.

I juni 1879 sändes Comanche till Fort Meade i South Dakota av det
Sjunde Regementet, där han råddes om som en prins fram till 1887.
Han togs sedan till Fort Riley i Kansas.

Som en särskild ära gjordes han till Andre Befälhavare över Sjunde Kavalleriet.
Vid Fort Riley blev han något av ett husdjur, stundtals ledde han parader och
avnjöt till och med öl - något han ska ha haft smak för.

Comanche dog av kolik den sjunde november 1891, då han var omkring
29 år gammal.
Han är en av endast två häster i Förenta Staternas historia som givits
en fullgod militärbegravning.

Hans kvarlevor sändes sedan till University of Kansas och konserverades
där, var de än idag kan ses i universitetes naturhistoriska museum.

Comanche restorerades av muséets konservator Terry Brown år 2005.
Till häst genom Amerika

För de flesta unga ryttare är en ridtur på tre-fyra mil ett riktigt äventyr. Att rida från
en ort eller gård till en annan och hem igen är väldigt roligt om man är lycklig nog att bo på landet. Men att rida 1600 mil är något helt annat.
Tänk dig det: att rida 1600 mil och meröver berg och öknar, genom tropiska djungler och farliga sumpmarker! Tro mig eller ej, men det finns en som gjort det.

År 1925 begav sig en ung schweizisk lärare ut på en sådan ridtur. Aime Tschiffely startade i Buenos Aires i Argentina och red genom Sydamerika och Centralamerika ända upp till Washington. Det tog två och ett halvt år och han red samma hästar hela långa vägen.
Två argentinska criollos som hette Mancha och Gato.

Att han gav sig ut på den här färden beroddeinte på en ögonblickets nyck; det var
något han hade drömt om i flera år innan han mötte Mancha och Gato. Aime Tschiffely var en duktig hästkarl. Han kunde hästar och förstod dem så bra att han ofta anade sig till vad de tyckte och kände. Och criollos var hans stora förtjusning.

Han beundrade deras uthållighet och deras oräddhet på de farligaste
vägar och stigar. I själva verket var det just denna hans beundran som satte i gång det hela.

Criollon är en sydamerikansk ras som härstammar från de spanska hästar som kom till Amerika på 1500-talet. Det var oroliga tider och det hände ofta att hästar kom lösa och drog sig ut mot pampas där de slöt sig samman i hjordar och förvildades.
Det fanns inga infödda hästar i Amerika på den tiden men de nya hjordarna växte och spred sig - och anpassade sig. Dessa djur levde i ett hårt klimat med knappt om föda, de blev härdiga och förnöjsamma, helt anpassade
till sitt fria liv på de stora öde vidderna.

När Tschiffely lärde känna criollos var det en ras av ovanligt hårdföra små hästar. De var inte så vackra som deras spanska förfäder hade varit, de var små, i regel inte ens 145 cm höga, hade korta ben och utåtbuktad nosrygg.
Men sådant bekymrade inte Tschiffely, det var rasens styrka och energi som tilltalade honom. Han var rädd att criollon skulle dö ut och beslutade sig för att visa världen att de här små hästarna var något man borde ta vara på.
Det var inte bara för nöjes skull han gav sig ut på sin långa ritt utan också för att
demonstrera att "ingen annan ras i världen kan mäta sig med criollon när det gäller långvarigt hårt arbete".

Hästarna som Tschiffely valde ut åt sig var en skäck med rödbruna och vita fläckar
och en black med antydan till mörkare ränder på benen. Den skäckiga hästen hette Mancha vilket betyder just "fläck". Den andra hette Gato eftersom han var randig som en katt och "gato" är det spanska ordet för katt.

När de gav sig av var Mancha sexton år gammal och Gato femton. Båda var fortfarande mest av allt vildhästar. Första veckan ville de inte alls låta sin nye ägare komma så nära att han kunde röra vid dem - och även efter den långa
ritten var Mancha fortfarande så skygg att ingen annan än Tschiffely kunde sadla honom.
Gato var lugnare men inte precis lätt att handskas med han heller; man måste vara en mycket skicklig ryttare för att kunna rida honom.

När Tschiffely och hans två fyrbenta kamrater lämnade Buenos Aires var det många som påstod att företaget var dömt att misslyckas.
"Han är tokig som försöker!" sa man.
Men Aime Tschiffely var inte intresserad av vad andra människor tyckte.
Han följde sin egen instinkt.

Resans första etapp gick över väldiga gräsbevuxna slätter. Småningom övergick slätten i öken med jättelika kaktusar. Det var så ont om gräs att Tschiffely blev tvungen att utfordra hästarna med kaktus. Han skalade bort taggarna och skar de mjuka delarna i skivor som de fick äta. Vatten var det ännu svårare att få tag i.
En eftermiddag när alla tre var alldeles förbi av törst beslutade sig
Mancha för att söka upp vatten. Tschiffely red honom och blev förargad eftersom hästen bara drog åt vänster utan någon märkbar anledning.
Men till slut anade han varför; och när Mancha förde dem till ett vattenhål var
han tacksam för sin hästs utmärkta luktsinne. Tschiffely vande sig vid att lita på sina vildhästars instinkter. När de behövde vatten lät han Mancha och Gato leta reda på det åt honom. Om någon av hästarna stannade red han inte vidare förrän han övertygat sig om att ingen fara lurade framför dem eller att hästen inte hade fått någon sten i hoven.
Att Mancha eller Gato hejdade sig i tid räddade dem många gånger alla tre från att gå ner sig i träsk eller kvicksand. Hästarna hade strövat omkring fria med sina vilda hjordar i många år innan de blev infångade. De visste hur man
klarade sig i vildmarken och Tschiffely var förvissad om att tack vare Mancha och Gato skulle allt gå lyckligt och väl.

Vänskapen mellan mannen och hans hästar växte för var dag som gick. De var som tre kamrater på gemensamt äventyr. Tschiffely pratade med dem medan han red och de tyckte om att lyssna till ljudet av hans röst. Han lärde sig förstå deras sinnesstämningar, veta vad de ville. Och hästarna i sin tur blev så fästade
vid honom att de trivdes hos honom och höll sig i hans närhet. Han behövde aldrig binda dem om nätterna ute i vildmarken; han visste att de inte skulle dra sig för långt bort och att de skulle vara tillbaka hos honom igen när
morgonen kom.

När de lämnat ökenhettan bakom sig gick färden vidare genom Bolivias bergstrakter. Där var bistert kallt och den tunna höga luften gjorde det sv årt att andas. Men Tschiffely var noga med att hästarna inte skulle överanstränga
sig och de anpassade sig också snabbt och lätt till bergsklimatet.

Från Bolivia fortsatte de in i Peru, där stigarna uppe i bergen ibland var så smala att två djur inte kunde komma förbi varandra. Indianerna talade om för Tschiffely att om två resande möttes i något av de trånga passen var det bara en som klarade sig - den som sköt först!

Det var nära att Gato hade omkommit på en av de där farliga stigarna. Tschiffely red Mancha medan Gato följde efter med packningen på ryggen. Plötsligt råkade Gato trampa på en lös sten ute vid kanten på stigen och försvann ut över stupet - men räddades som genom ett under. Ett träd som växte rakt ut ur bergväggen fångade upp honom och där blev han hängande. Med hjälp av några
indianer som bevittnat olyckshändelsen klättrade Tschiffely ner till Gato, lade rep omkring honom och lyckades få upp honom igen.

Färden genom de peruanska bergen var riskabel på många sätt. En gång befann sig det lilla sällskapet bara några få meter från ett jordskred. Andra gånger måste de förflytta sig från det ena berget till det andra på gungande hängbroar ovanför raviner som var många hundra meter djupa. Broarna var nog bra, men det var otäckt att ta sig över dem.

Det fanns människor som var så rädda för de bågnande", vajande repkonstruktionerna att indianerna fick bära dem över med förbundna
ögon. Tschiffely tog en häst i taget, pratade lugnande och gav sig god tid.
Till slut hade de bergen bakom sig och var inne i Ecuadors öknar. Nu plågades de inte längre av köld utan av intensiv hetta. Och av att det inte fanns ett strå för hästarna att äta - en av öknarna kallades Matacaballo, "hästdödaren".

Färden genom Centralamerika var händelserik. Det var revolution på flera håll och
Tschiffely fick med sig en trupp soldater till skydd. I Guatemala började Gato halta så att Tschiffely skickade honom med tåg till Mexico City.
När Tschiffely och Mancha kom fram till Mexico City var Gato bra igen, och det var en "glad trio som i triumf red in i USA. De hade pinats av hunger och törst. Tschiffely hade haft malaria. Mancha och Gato hade råkat ut för blodsugande fladdermöss. Alla tre hade blivit halvt uppätna av fästingar och andra insekter. Snöstormar, träsk, brännande hetta - allt hade de fått utstå. I USA mötte man
ingenting värre än bilar och folkträngsel men för hästar som fötts i frihet på öde slätter var sådant illa nog.

Så var den långa ritten äntligen slut och Tschiffely red in i Washington. Ryktet om
hans färd hade spritt sig över hela världen. Det kom mängder av folk för att titta på honom och fotografera de tre resenärerna.
Mancha och Gato tröttnade snart på all uppståndelsen. De längtade tillbaka till sitt
älskade pampas. Tschiffely tog med sig sina hästar på båt till Argentina, sedan fortsatte de med tåg till Patagonien, tillbaka till den ranch där han mött dem första gången.
Mancha och Gato var utom sig av förtjusning. Men de glömde inte sin reskamrat. Femton år efter det stora äventyret kom Tschiffely och hälsade på sina båda vänner; de kände genast igen honom och visade att de fortfarande
tyckte om honom.
De finns avbildade som statyer

Tschiffelys hästar blev mycket gamla. Gato var trettiosex år när han dog och Mancha fyrtio. Men deras berömmelse är inte död. Man kommer att minnas dem länge - som två avde tappraste och uthålligaste hästar som någonsin levat.

I Argentina står de uppstoppade


Man O War
-den legendariska galoppören!

Man O' War var kapplöpningshäst. För många var han Kapplöpningshästen med stort K den snabbaste av alla, den nästan oslagbara hästen. Han föddes den 29 mars 1917 utanför Lexington i Kentucky. Stuteriet låg i det berömda
blågräsets trakter, där så många stora galoppörer vuxit upp.
Far: Fair Play Mor: Mahuba

Man O'War var fullblod. Hans far hette Fair Play och hade varit mycket segerrik som
treåring ; hans mor hette Mahubah och hade fött flera framgångsrika hästar till världen.
Man O'War var i direkt nerstigande led avkomling till Godolphin Arabian, en av de tre hingstar från vilka alla fullblod utgår. Trots sitt fina blod var Man O'War inte något särskilt välskapat litet föl. Det var mest bara fyra långa ben all tsammans.
Man O´War som föl

Visst var den intensivt fuxröda färgen vacker, men det fanns inget i hans yttre som sa att han skulle komma att besegra varenda häst som han någonsin ställde upp emot. Men ändå tycks uppfödaren, August Belmont, ha haft en förkänsla av att det skulle kunna bli något alldeles särskilt av den här fölungen. Herr Belmont
hade inte tillräckligt med tid för sina hästar - det var under första världskriget
och han hade viktiga militära uppgifter att sköta - så han tänkte sälja alla sina föl för året. Men det bar honom emot att göra sig av med Man O'War. Därför funderade han på att behålla den långbente fuxen trots allt. Men
till slut blev han i alla fall tvungen att skiljas även från honom.

Man O'War var ett år gammal när August Belmont sålde honom till Samuel RiddIe, en förmögen textilfabrikant från Philadelphia, för 5000,dollar. Riddle visste ingenting om att han köpt en häst som skulle bli den snabbaste av de snabba. Han och hans tränare tänkte sig att det skulle kunna bli en bra jakthäst av
nykomlingen. De kände sig ganska övertygade om att han skulle göra skäl för det pris Riddle betalat för honom.

Man O'War överfördes till RiddIes stall i Maryland och började tränas. När man skulle rida in honom bock"ade han och slängde av sin ryttare. Men han var ingen omedgörlig häst, han fann sig snart till rätta efter de första bocksprången och gjorde goda framsteg.
Han reds varje dag och ibland fick han galoppera korta sträckor tillsammans med
de andra unghingstarna på gården. Av dessa små löptävlingar framgick att Man O'War var den ojämförligt snabbaste av Riddles hästar.

Han började växa till sig och fick så småningom ett mycket långt steg. Hans barnsliga skranglighet hade visat sig vara en tillgång.
Få hästar har haft så långa, raka och fina ben som Man O'War. Stallpojkarna hos Riddle kallade honom "Big Red" , den store röde. "Röd" är ett ord
som man ofta använder om fuxar, och nog började Man O'War bli stor alltid! Han hade en våldsam aptit; man blev tvungen att sätta bett i munnen på honom när han skulle äta för att hindra honom från att sluka maten och förstöra magen. Allting pekade på att Man O'War skulle komma att bli en framstående häst.
Hans långa, kraftfulla rörelser tycktes bära honom framåt allt snabbare för var dag
som gick. Han var läraktig och samarbetsvillig och blev vän med tränare och jockey.
Även aptiten var en tillgång, för många kapplöpningshästar är så kinkiga att de vägrar äta bara de blir det minsta uppskärrade och då tappar de konditionen.

Ryktet om den lovande unghingsten i Riddles stall började nå ut i galoppkretsar. Han löpte sitt första försökslopp redan som åring men blev slagen av konkurrenten Golden Broom. Orsaken var att Man O'War hade gjort en långsam start - han besegrade senare Golden Broom i en offentlig löpning. Alltså måste Man O'War lära sig att starta snabbt och ivrigt. Hans jockey beslöt träna den saken, och det gjorde han så framgångsrikt att hingsten blev lite för het. Det hände ofta att han försenade löpningarna genom att försöka
komma iväg innan startsignalen gått!

Detta första misslyckande tog man inte så allvarligt. Man O'War blev bara bättre och bättre och alla väntade sig stora ting av honom under kapplöpningssäsongen 1919. Hans första offentliga lopp som två åring gick i Belmont Park den 6 juni 1919: han vann stort, slog sin närmaste medtävlare med hela sex längder.

Segern i Belmont Park lade grunden till hans berömmelse hos den stora allmänheten. Tre dagar senare vann han igen. Den här gången hade det regnat, det var vatten på banan, men Man O'War flög fram lika flytande mjukt som alltid. Och sedan följde ytterligare fyra segrar, däribland en där konkurrensen
var mycket hård.
Vid det här laget talade kapplöpningspubliken knappast om något annat
än Man O'War.

Många påstod att han var oslagbar. Men i Saratoga den 13 augusti förlorade han! Det tycks ha varit snarare jockeyns fel än hästens, för Man O'War låg under större delen av loppet på insidan av banan mitt i klungan av andra hästar, och när han till slut styrdes till ytterkant var det försent ; han förlorade
med en halv längd efter en häst som hette Upset. Hans beundrare var besvikna men klandrade inte sin favorit. Tio dagar senare möttes de båda hästarna igen och Man O'War segrade med en längd. Hans beundrare hade haft rätt.

När säsongen var slut hade Man O'War deltagit i tio lopp och vunnit nio. Samuel Riddle bestormades med anbud från folk som ville köpa hästen. Ett av buden gick ända upp till en miljon dollar.

Året därpå hade Amerika sin mest intensiva kapplöpningssäsong sedan första världskrigets utbrott. Man O'Wars häpnadsväckande segrar hade medfört ett nyvaknat intresse för galoppsporten. Publiken strömmade till igen efter en rad år då man varken haft tid eller pengar till övers för sådant. Man O'War var landets populäraste häst. Han segrade och segrade och segrade. I själva verket var
han så säker vinnare att publiken miste intresset för vadhållning. Och inte bara det: Inga hästägare ville längre ställa upp mot Man O'War. De tyckte inte om att se sina hästar slagna även " oslagbar " konkurrent. I det första loppet för året hade Man O'War haft åtta medtävlare, därefter hade han aldrig mer än tre.

Han deltog i elva löpningar under 1920, vann dem alla och slog sammanlagt sju hastighetsrekord. Ett av dessa lopp var kanske det mest spännande som någonsin hållits.
Det var bara två deltagande hästar: Man O'War och John P Grier. Till en början löpte de praktiskt taget sida vid sida. Sedan gick John P Grier fram något före. Publiken blev alldeles vild. Man O'Wars jockey snuddade lite lätt med spöet mot det röda skinnet och den stora hästen sköt förbi och vann med en
och en halv längd. Man O'War var fortfarande obesegrad.

Mot slutet av säsongen råkade hingsten tyvärr ut för en senskada. Den var inte särskilt besvärande, men den kunde ha blivit värre om han hade fortsatt att tävla. Därför löpte han bara en gång till och sedan kom han som avelshingst till ett stuteri i Kentucky.

Dagen före sitt sista lopp galopperade Man O'War en kortare övningssträcka med den största hastighet som någonsin uppmätts för en häst: 69 km/tim. Det är inte att undra på att han vann tjugo av sina tjugoen löpningar och även 249.465 dollar i prispengar - mera än någon annan häst vunnit på amerikanska banor tidigare.

Men därför att Man O'War slutat löpa var det inte slut med hans framgångar. Han blev far till många stora kapplöpningshästar. Stoägare hade ingenting emot att betala 5000 dollar i betäckningsavgift - exakt samma summa som Samuel Riddle hade betalat när han köpte hingsten 1918.

Man O'War förlorade aldrig sin popularitet. Allmänheten fick komma och bese honom på stuteriet. Det kom folk från hela Amerika.
De stod där och beundrade den store hingsten, beundrade varje glänsande muskulös millimeter av honom. "Big Red" var en imponerande
syn mot bakgrunden av bl å himmel och Kentuckys blåa gräs. Från 1921 och fram till 1947 när han dog hade han haft drygt 1250000 besökare. De lyssnade fascinerade på vad mannen som skötte honom hade att berätta och de fotograferade - " för a tt visa folk därhemma hur Big Red såg ut i verkligheten" .

Man O'War dog den 1 november 1947. Det kom tusentals människor till begravningen. Han vilar i den paddock där han levde de sista åren och på graven står en stor bronsstaty av honom. Samuel Riddle ville hedra minnet
av sin häst och det var riktigt gjort. Man O'War var otroligt snabb och skänkte mångakapplöpningsentusiaster stor glädje - han var värd ett monument. Man

Man O 'War i sin kista.

Han dog 1 November 1947 vid 30 års ålder av en påtaglig hjärtinfarkt.
Han var den första hästen som balsamerades, och hans kista var klädd
i hans tävlingsfärger.


Seabiscuit -Sonson till Man O´War


Seabiscuit föddes den 23 maj 1933 på Claiborne Farm utanför staden Paris i Kentucky. Han föddes upp av gårdens ägare Gladys Mills Phipps. Seabiscuit var en så kallad sagohäst. Som unghäst ansågs han inte duglig som tävlingshäst, då han var dåligt utvecklad, liten i växten och hjulbent. Han sågs även som ohanterbar. Så småningom sattes han i träning av James "Sunny Jim" Fitszimmons, en legendarisk galopptränare. Men Seabiscuit förlorade sina första tio lopp och "Sunny Jim" ansåg att hästen var för lat. Trots detta startades

Seabiscuit i hela 35 lopp under Sunny Jims träning, men vann bara 5 av dem. Nästvarande säsong såldes Seabiscuit därför till bilföretagaren Charles S. Howard för 8000 dollar, som var en ganska stor summa under den tiden, speciellt för en häst som inte sprungit in mycket i vinster.

Charles anlitade tränaren Tom Smith som var känd för sina lite ovanliga träningsmetoder. Men Tom Smith verkade förstå Seabiscuit och bröt hästens lathet. Smith parade ihop Seabiscuit med den kanadensiska jockeyn Red Pollard (1909-1981). Den 22 augusti 1936 fick Seabiscuit löpa sitt första lopp under Tom Smiths träning i Detroit. Han vann inte loppet men efter detta anmäldes han till fler löp som han vann. Under säsongen 1937 vann han 11 av 15 lopp och var även den häst som sprang in mest pengar det året.

1938 skadades dock Red Pollard under ett lopp med hästen Fair Knightess. Ekipaget föll under loppet och Red Pollard fick hästen över sig och bröt flera revben och armen. Istället sattes jockeyn George Woolf, en vän till Red Pollard, in för att rida Seabiscuit. Ett matchlopp, ett löp med enbart två hästar som ställs mot varandra, bokades in med Seabiscuit mot hästen Ligaroti, en häst som vunnit stora framgångar och som ägdes av Bing Crosby. Loppet skulle hållas i samband med promotion för Crosbys nöjespark och galoppbana i Del Mar i Kalifornien, ett lopp som Seabiscuit vann. 16 oktober 1938 fick Seabiscuit löpa i Laurel Stakes där han bröt banrekordet. Match of the century
War Admiral

Under den här tiden var hästen War Admiral den främste galopphästen efter att både ha vunnit Triple Crown och vunnit "Eclipse Award Horse of the Year". War Admiral son till Man O' War, Seabiscuits farfar, vilket gjorde att media började spekulera i att dessa två skulle köra ett matchlopp.
1 november 1938 ställdes dessa två hästar mot varandra med jockeyn Charles Kurtsinger i sadeln på War Admiral. Detta lopp fick stor mediabevakning och kallades "Match of the century" (Århundradets match). Loppet var på 1,9 km på banan Pimlico Race Course. 40 000 åskådare fanns på plats och över 40 miljoner lyssnade på loppet på radio.

De båda hästarna hade helt olika löpstilar. War Admiral var känd för att snabbt ta sig ut ur startboxen och ta ledningen, medan Seabiscuit var långsam i början men ofta sprang ikapp fältet under loppet. Men Tom Smith hade redan förutsett detta och tränade Seabiscuit att starta snabbt genom att använda sig av en klocka och en piska. Så när klockan ringde och startboxarna öppnades så tog Seabiscuit ledningen redan från början. Seabiscuit vann med fyra längder trots att
War Admiral slog sitt personbästa på den distansen. Efter loppet utnämndes Seabiscuit till "Årets häst".

Efter detta lopp fortsatte Seabiscuit vinna flera lopp, men under ett löp snubblade hästen till och skadade ett ligament i vänster framben. Veterinären ansåg att hästen aldrig mer skulle tävla och istället togs Seabiscuit om hand av Red Pollards fru Agnes Pollard. Red Pollard hade själv fallit av en annan häst året innan och krossat ett av sina ben, vilket hade satt stopp för hans karriär även om hans revben och arm hade läkt sedan länge. Både Seabiscuit och Pollard läkte långsamt och under hela året 1939 fick de båda träna lite tillsammans tills de återfick sin kondition.
Till slut ställde de upp i La Jolla Handicap i Santa Anita år 1940. Nu vågade Tom Smith satsa på Santa Anita Handicap, ett lopp som Seabiscuit startats i flera gånger men ännu inte lyckats vinna. Med en vinstsumma på 121 000 dollar
och 78 000 åskådare på plats räknades detta som Seabiscuits stora comeback, och han vann även detta lopp.

10 april 1940 blev det officiellt att Seabiscuit skulle gå i pension den 10 maj samma år. Seabiscuit blev istället avelshingst på Ridgewood Ranch nära Wilch i Kalifornien.
Han blev far till 108 avkommor. Över 50 000 besökare kom till gården under de sju år han bodde där, för att träffa hästen.

Seabiscuit dog den 17 maj 1947 och begravdes på ett hemligt ställe på gården. Men 2007 reste man dock en staty på gården till hans minne. En staty restes även på Santa Anitas bana för att hedra hästen och hans sista stora lopp.

Ni vet väl att Seabisquit finns som DVD-film smiley


Packhästen Reckless

Reckless var ett pack häst under Koreakriget, och hon bar gevär, ammunition och förnödenheter till marinen under Koreanska kriget.

Detta sto gjorde 50 resor upp och ner för backen, på väg upp hon bar ammunition,
och på vägen ner bar hon sårade soldater ... Vad var så fantastiskt?
Jo hon gjorde var och en av dessa resor genom fiendens eld och utan att någon som ledde henne.
Hon gick över 35 miles genom öppna risfält och uppför branta backar genom artilleri som sköt och exploderar runt omkring henne. Hon sårades två gånger
men fortsatte att arbeta

Hon var älskad av marinkåren. De tog hand om henne bättre än de tog
hand om sig själva - att kasta sina skottsäkra västar över henne för att skydda stoet när kulorna tjöt, var en självklarhet och de satte sin egen säkerhet i fara.

En staty finns att skåda i staden Quantico.
På YouTube kan man se lite kortfilmer om henne och även hennes avkomma Fearless. Sök på Sgt. Reckless

Filmen War Horse är en hyllning till dessa krigshästar. -Se den! smiley


Grålle, här är han 19 år gammal - En av de sista arbetshästar i Stockholm.
Bilden är från 1965. Hans arbete var att plocka upp laster vid järnvägsstationen.
Då fanns inga regler på hur mycket en häst bör dra, det var hur mycket det kunde.
Han drog en gång 3,5 ton plus vagn: 4520 kg.

Grålle var en blandning av Percheron och belgisk Ardenner.
Han var mycket väl omhändertagen och levde ett gott liv till sin död 1967.


Den 8 mars 1908 köpte Juniors dessa två brand hästar.
En var brun och den andra roan. Hästarna köptes från Ott Smith.
En häst hade två ögon av glas och den andra hade ett glas öga.
I början av 1900-talet var det hästar som drog vagnar med brandposter
liknande ånglok.

Häst räddar liv
Jim var en f.d. mjölkvagnhäst som användes för att framställa serum innehållande antikroppar mot difteri. Han har producerat över 30 liter difteriantitoxin under sin tid och utan tvekan räddat många liv.

1905 förde Homer Davenport flera renrasiga arabiska hästar till USA.

Davenport presenterade en av dem, Muson, för Buffalo Bill att rida i två månader
under Vilda Västern-tiden i Madison Square Garden, New York.

På den här bilden bär Muson en av Buffalo Bills favoritsadlar

Hightower, en av de mest användbara häst i filmhistorien
.

Han har spelat Pilgrim i The Horse Whisperer, Ginger i Black Beauty,
och med Julia Roberts i Runaway Bride.
Han dog 2008 vid en ålder av 26.

Dan Patch ,
den mest framgångsrika travare under sin tid

Han föddes i Oxford, Indiana 29 april 1896 och dog i juli 1916.

Dan Patch var en brun amerikansk hingst fallen efter Joe Patchen och hans mor var Zelica av Wilkesberry. Han föddes 29 april 1896 i en lada i staden Oxford , Indiana .
Han namngavs efter sin ägare, Daniel ( Dan ) Messner, och hans far, Joe Patchen .

Den unga hästen visade inget löfte sitt första år, men en lokal tränare som heter Johnny såg potentialet i djuret . Han fick tillåtelse från Messner att träna
Dan Patch och utvecklade hästens racingförmågor. Messner sålde hästen till Manley E. Sturges i New York, för ett rekordpris på $ 20.000.
Sturges , i sin tur , sålde Dan Patch 1902 till person med hemvist i staden Hamilton ( senare Savage ) i Minnesota , som heter Marion Willis Savage.

Han bodde i Minnesota från 1902 fram till sin död den 11 juli 1916.

Dan Patch förlorade bara två heat i hela hans karriär, och aldrig ett lopp .
Hans snabbhet var sådan att andra ägare ibland vägrade att tävla sina hästar mot honom.


Dan Patch officiella rekord av 1:55 ¼ /mil sattes 1905 i Lexington , Kentucky .
Hans 1:55 inofficiellt rekord fastställdes 1906 vid Minnesota State Fair , men inte officiellt erkänd på grund av användningen av en sufflös.
Detta rekord stod i 32 år. 1938 tog Billy Direct den tiden och blev ny
världsrekordhållare .

Dan Patch framgångar gjorde honom till en sportkändis , och användes flitigt som reklamhäst på tidningar, leksaker , cigarrer, tuggtobak , tvättmaskiner och även bilar . Under sin tävlingskarriär år , från 1900 till 1909 , var han förstasidesnyhet . På hans berömmelse, kunde ägaren plocka ut mer än en $ 1 miljon per år .

Folkmassor trängdes för att få en glimt av hästen , som hade en ovanligt milt temperament men ändå utstrålade en karisma . Dwight Eisenhower uppradade med sina föräldrar på 1904 Kansas State Fair för att se honom , och Harry Truman påminde om att som en pojke hade han skrivit ett fan brev till hästen .

Dan Patch avgick obesegrad 1909 som innehavare av nio världsrekord och spenderade mycket av hans senare liv närvarande på utställningar .

Ägare Marion Savage och Dan Patch dog inom trettioen timmar , i juli 1916.
Marion Savage dog vid 57 års ålder på grund av en hjärtattack strax efter Dan hade dött .

File:Dan Patch tombstone.pngMinnesmärke av Dan Patch i Oxford , Indiana .

Staden Savage , Minnesota , döptes till Dan Patch ägare , Marion Willis Savage , 1904 . Dan Patch Avenue på Minnesota State Fair Grounds är döpt efter hästen . Dan Patch Drive och Dan Patch Lane i Savage , Minnesota , är också uppkallad efter Dan Patch .

File:Dan Patch home 2007.png
Som ryktet säger , är Dan Patch begravd någonstans på Taj Mahals egendom
i en omärkt grav . Den gravsten i Oxford , Indiana, är bara ett minnesmärke .
Dan Patch hemstad Oxford fortsätter att hedra hästen vid dess årliga
" Dan Patch dagar " festival , en festival som är planerad till helgen efter
Labor Day varje år . Savage , Minnesota , rymmer också en fest som kallas
" Dan Patch Days " årligen i juni.

Prior Lake High School , som ligger i Savage , Minnesota , har en stadion i närheten som heter " Dan Patch Stadium " .


Oregon long haired wild wonder horses

Linus var mycket berömd och även sonen Linus II som var lika hårfager.

I slutet av 1800-talet sattes ett pris på hästar med extremt lång man och svans. De kallades för "Oregon long haired wild wonder horse"
Varför de kallades Wild sägs bero på att de var vildhästar från heden.
Troligtvis avlad från draghäst och Andalusier.

Linus var son till vildhästen Oregon Beauty som togs tillfånga och blev första hingsten för denna avel. Mor sägs ha varit av Clydesdaleras och hette Oregon Queen. Han fick åka runt på Cirkusar och visa upp sig. 1894 dog han i 10 års ålder..

De som kom att utställas var uppväxta hos människan och tycktes få mer och längre hår i senkommande generationer. De är dock utdöda idag.
Clever Hans -Hästen som kunde räkna


Denna tyska häst blev berömd för sin intelligens. Clever Hans "ägare , Wilhelm von Osten , tränade den smarta hästen att göra en mängd olika uppgifter som hästar normalt inte skulle göra , inklusive läsning , gör matematiska problem , berätta tid , och erkänna olika musikaliska toner . De gjorde många demonstrationer över hela Tyskland i början av 1900. Von Osten ställde Clever Hans frågor ( antingen muntligt eller skriftligt ) , och hästen skulle svara exakt .

Folk var så förvånade över hur mirakulöst smart Clever Hans verkade vara att den tyska skolnämnden inrätta en formell utredning om hur Clever Hans kunde så korrekt besvara sådana intellektuella frågor . Den psykolog som riktade utredningen , Oskar Pfungst , som så småningom upptäckte att Clever Hans svarat på frågor genom att svara på de ledtrådar kroppsspråk hos de människor som gav honom frågorna och visste de rätta svaren . Även om von Osten och andra som ställde hästen frågor inte använde tricks och var inte medvetna om att deras kroppsspråk gav de rätta svaren kunde Clever Hans läsa subtilt och tolka deras kroppsspråk ändå . Dock säger vissa människor att det fortfarande var mirakulöst för Clever Hans att kunnat lära sig läsa kroppsspråk på ett sofistikerat sätt och tillämpa den på rätt sätt för att svara på ett så brett spektrum av intellektuella frågor .


Psychic Lady Wonder

Lady Wonder var ett sto som ägdes av Claudia Fonda i Richmond, Virginia.

Hon hade enligt uppgift psykiska förmågor. När Lady Wonder var två, förvånade hon alla genom att visa hur hon kunde räkna och stava ut enkla ord genom att flytta leksakkvarter runt med mulen och hovar. När de fortsatte att jobba med henne, fortskred hon i hennes grepp om både det engelska språket och i sin förmåga att läsa folks tankar. Så småningom ersattes träklossar med tenn plattor med bokstäver, och när folk frågade Lady Wonder frågor, skulle hon svara genom mulen för att vända upp bokstäverna i en stor burk med alfabetet som hängde upphängd från en järnstång i båset. Genom att vända bokstäverna, kunde hon stava till råa enkla svar på alla frågor.

Vackra Jim Key

Medan Hans, tillsammans med Eberfelds hästar, orsakade en sensation i Europa under sekelskiftet, med sina otroliga förmågor, över Atlanten, fanns även en annan mirakelhäst. Jim Key, under ledning av Dr William Key, var känd för sina kunskaper i läsning, skrivning stavning, tid-talande, enkel matematik, sortera post, och även citerar delar från bibeln.


Världens äldsta häst

Hans man färgas grå och han skulle inte klara att hoppa över ett staket.

Men det är knappast förvånande eftersom vid 51, ​​skulle Shayne vara den
äldsta hästen i världen.

Den kastanjefärgade hingsten har bott på Remus Memorial Horse Sanctuary i Brentwood, Essex, sedan 2007.
Otroligt nog så bor han i samma stad som Pip, den 24-årige terrier, som tros
vara världens äldsta hund.

ECLIPSE

Eclipse är en av historiens mest berömda hästar -om inte den allra mest berömde-.

Han föddes år 1764 under en solförmörkelse. (Eclipse betyder sol- månförmörkelse på engelska.) Eclipse såldes till kötthandlaren William Wildman (samme man som hade ägt Marske) för 75 guineas, efter sin uppfödare hertigen av Cumberlands död. William Wildman sålde senare hingsten till major O´Kelly för 1750 guineas. O´Kelly var en irländsk äventyrare och han hade för ett tag livnärt sig på att sköta en biljardhall. Det sas i en kristen tid, att det närmaste religion han kom, var att han ägde en papegoja som kunde vissla en psalm.

Eclipse måste ha sett lovande ut för han sattes tidigt i träning. och på den tiden var det inte vanligt att sätta hästarna i riktig träning innan fyra-fem års ålder. Men den unge Eclipse var så svårhanterlig. att alternativet till kastrering var att låta en ''hästinridare'' i grannskapet ta sig an honom. Denne gjorde det genom att rida hingsten både dag och natt. På dagen användes han i det vanliga arbetet. och på natten i en mer ljusskygg hantering då hans ryttare var traktens bästa krypskytt.

Eclipse startades för första gången som femåring på Epsom-banan i ett lopp som bestod utav tre heat. Reglerna var då så utformade. att en häst bara behövde starta i två heat om den i ett heat kunde slå tvåan med mer än 220 meter. Innan det andra heatet började påstod O´Kelly då, att han kunde förutsäga ordningsföljden på hästarna i heatet. Och han ville slå vad om det. Då kom den berömda sentensen "Först kommer Eclipse - sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer resten!". För Eclipse låg så långt före de andra hästarna att domarna inte ens fann någon anledning att nämna de övrigas placering.
Idag finns ett pris som heter "Eclipse Award"

Under hela sin kapplöpningskarriär deltog Eclipse aldrig i en löpning utan att vinna! han behövde inte någon gång kämpa sig till segern, utan han var överlägsen.

Eclipse vann bland annat den tidens mest prestigefyllda löpning, King´s Plate 11 gånger. Ibland bar han 78 kilo i löpningar på distanser över 5000 meter. Eclipse sprang sammanlagt in 25 000 pund, vilket var en oerhört stor summa då. Han startade, och vann, totalt i 26 kapplöpningar.

Eclipse var hela 160 cm hög, och det var högt på den tiden. Det omnämns dock att han var 2,5 cm högre över korset än över manken. Han hade en perfekt sluttande bog, och han hade ett långt avstånd mellan höftknölen och hasen. vilket ger ett bra påskjut.

Eclipse efterlämnade som avelshingst 335 vinnare som tillsammans sprang in 160 000 pund. Tre utav dem blev Derby-vinnare. Han blev aldrig någon championhingst. men han låg som nummer två på listan 11 gånger. Eclipse dog år 1789, 25 år gammal. Då hade han, fortfarande fullt vital, betäckt 50 ston.

De flesta av världens fullblod härstammar idag från Eclipse i hingstlinjen.


Greyhound -en travlegend


Greyhound föddes 1932 i Kentucky. Han var gänglig, men växte sig högre än han var lång, han var 173 cm hög. Han såldes på auktion för 900 dollar då uppfödarna och köparna förbisåg hans stam som innefattade den kände hingsten Guy Abbey och såg bara att denna häst inte var opassande i anatomi. Detta lilla misstag skulle snart komma tillbaka för att jaga dem när Greyhound sattes på banan när han bara var två och omedelbart utklassade alla andra.

Tidiga tävlingar hölls inte på banor utan på långa vägsträckor, fram till 1830-talet reds travhästarna oftare än du spändes för sulky som idag. Morganhästen dominerade sporten under en tid, men snart skulle de bästa travaren härstamma från Hambletonian. Greyhound som var känslig i munnen, hade ett steg på 7 meter, hade mod och ett djupt bröst. Han pullade inte och han var lyssnade på sin kusk. Greyhound var kapabel till att trava 25 km/h. han förlorade nästan aldrig, och han kom snart att bli publikfavorit. Han kon nästan alltid iväg fört i starten och häll sig där ändå tills mål.

När han pensionerades 1940, efter sju år på banan, hade han slagit rekord på alla distanser från ¼ - 2 miles. Rekorden visar att han travade en mile under två minuter över 25 gånger. Hans åstadkommande blir ännu mer imponerande när du har i åtanke att banorna och tävlingarna inte alls var i den fina kondition de är idag.

Några av hans minnesvärde rekord var bl.a. det som stor över 30 år, vilket han tog på Lexington; Kentucky: en mile på 1.55 ¼. 1938 tangerade han världsrekordet på 1.57 ¼ för en mile. Samma år sänkte han världesrekordet för 1 ½ mile med hela 10 sekunder på tiden 3.02, ½.
Greyhound och Sep Palin

Efter sin pensionering 1940 skickades Greyhound då och då på utställningar. Han stod på Doc Flannery’s Farm i Maple Park, Illinois, där hans fans var välkomna att hälsa på honom och skriva i hans gästbok. Han var frisk ända fram till februari 1965 ( 33 år gammal ), då han dog. Han är begravd på Red Gate Farm som nu tillhör St. Charles ordförande Jim Cooke. Många har kallat honom den största travaren som någonsin levt.
Winning the 1935 Hambletonian
Av de 25 världsrekord som Greyhound satte så var han fortfarande innehavare av 16 av dessa vid sin död.

På senare år har det varit bråk om att bevara hans grav. De som önskar detta, har övertaget för tillfället, men Countyt vill bygga en bro över den närliggande Fox River vilket skulle förstöra Greyhounds grav. Ett närliggande samhälle slåss för att bron inte ska få byggas och de senaste planerna är att bygga en mindre bro så att Grayhounds grav kan ligga kvar



  • Comments(1)//blogg.kallblodstam.se/#post287