Kallblodstambloggen

Kallblodstambloggen

Liten historielektion

StambokenPosted by Annika Fri, March 28, 2014 21:58:29
1800-talets början

Så här beskrivs den svenska lantrasen runt 1800-talets början innan den påverkats av andra införda raser.

Tämligen stort och tjockt huvud samt bred panna, rak profil och
starka ganascher, halsen kort och bred med tjock, men tämligen
kort man. Bålen väl sluten, korset något stupande och avrundat.
Benen starka och torra, kotorna tämligen korta, något behängda
och hovarna små och välformade

Färgen vanligen brungrå eller musblack, men även bruna, fuxar
och blacka. Storleken ca 137 cm (4 fot och 3 tum).
Temperamentet är livligt och energiskt, rörelserna snabba och säkra och utmärkande är dessutom en betydande styrka och utomordentlig
uthållighet och härdighet.


Den svenska lantrasen kom med all sannorlikhet till viss del ursprungligen
från trakterna runt svarta havet.
Samma storlek, muskelstyrka, ihärdighet, säkerhet på benen, uthållighet
och oömhet.
142 cm, huvudet snarare litet än stort, små öron, kort tjock hals,
kort rygg, stupande kors, låga ben, starka hovar, man, svans
och hovskägg yviga, musblack och gulblack, särskilt i Norge
vanlig färg, ofta med s.k åsne-tecken d.v.s mörk ål, tvärbans över
bogarna och underarmarna.

Beskrivningen stämmer ju faktiskt på dagens fjording. smiley

Sverige hade alltid under sina många krig haft brist på hästar
för militärt bruk. Rytteriet hade till stor del fått rekrytera från
Östersjöprovinserna (Östersjöklipparen) och t.o.m våra egna
trosshästar ansågs vara för små. Man strävade efter att öka
storleken och åstakomma större ädelhet. Jordbruket stod för
ett relativt lågt plan och fick nöja sig med dragoxar. Kavalleri
-och åkhäst var målet för de avelsdirigerande myndigheternas
strävan.

Det blev Otteby-hingstarna som föll mest i smaken.
Här hittar vi angloarabiska halvblod; fullblod och spanska raser.
Även Cleveland. En vacker samling av allsköns korsning.

Östersjöklipparen


De närmaste stamsläktingar till den forna svenska hästen torde
väl numera bäst återfinnas i den estländska och livländska lanthästen
den s.k. Östersjöklipparen från vilken även den finska torde leda sitt
ursprung. Det var en ganska liten häst. Runt 145 cm. I början på
1900-talet kunde man se den svenska klipparen på Brunnsviken.

Här sprang Kvik, Raljör, Lillegut och den så populäre rödskimmeln Max (bild) vilka även visade den för klipparetypens karaktäristiska trippande rörelseform med tämligen låga rörelser. Hastigheten uppnåddes genom stegens täthet snarare än genom deras längd.

Hälsinge-hästen

Den tyngre och ståtligare hästen som torde ha sitt ursprung från
Friesland och Flandern. Man ville under medeltiden ha stora tunga
hästar för krigsbruk och exporten till andra europeiska länder pågick
för inkorsningar med den egna inhemska stammen.

På senare tid tog man tillvara på aveln av denna typ till arbetshästar.
Hälsingehästen beskrivs ha ett tämligen långt och smalt huvud,
något böjd nosrygg, stora öron och smala ganascher gav åt huvudet
ett älgliknande utseende.

Djupt bröst, ryggen tämligen lång, korset av god bredd och
något stupande. Denna beskrivna typ torde vara försvunnen
men man kan ana på vissa individer av nordsvenska hästen,
speciellt på huvudet, att den en gång funnits.
Hälsingehästens egentliga hemort var runt Mälardalen där många
av våra förnämsta adelsmän höll till, som i forna orostider behövde
en kraftigare och större häst.
Från dessa trakter har den sedan undantränkts av andra raser
och kommit längre upp i landet och först då fick namnet Hälsinge-hästen.


I Norr ville man påstå att Hälsinge-hästen kom därifrån men på
marknader kunde man se en viss form av degenertion vilket avvisar
detta och varför då inte ha behållt ursprungstypen. Visserligen var
de stora, men högbenta och med allt för lätt bål. En annan förklaring
skulle vara inblandning av ädlare blod. Att sådant skett i stor
utsträckning var redan känt särskilt i Jämtland.


Så här kunde en förädlat typ se ut i Jämtland.
Inte speciellt vacker och användbar.


Där var mecklenburgaren Herr Blixt stationerad ett 10-tal år som
sägs ha haft ett stort inflytande i den jämtländska hästaveln.

Herr Blixt lär ha betäckt mellan 600-700 ston. Han var en av
hingstarna från Ottenby
Att vissa jämtlandshästar sedan många år bär spår av denna
korsning är väl känt.

Nordsvenska hingsten Gastorp (bild) kan säkerligen inte fritas
från blandning av ädelt blod. Även den framstående hingsten

Modig 121 visar tecken på att det finns inblandning av ädelt blod.
Den huvudform huvudansättning förekommer endast hos ädla
hästar eller korsningar.
Den jämtländska typen uppgives dock, även längre tillbaka,
vara goda travare

Norrlandshästen

En och en annan individ av den utpräglade Norrlandshästen
kunde man på senare tid se på travbanorna. Ett exempel är
Caesar 257 (bild) med rekord på Brunnsviken 1906 och många
av de större typerna bland de nutida kallblodstravarna visar drag
från den forna Hälsinge-hästen. Framför allt huvudets form.

Inkorsningsraser



Norge delade upp sina raser i Östlandshästen och Västlandshästen. Västlandshästen är dagens fjording och Östlands-hästen Dölen.
Västlandshästen fanns, som tidigare beskrivits, redan långt tillbaka men den var för liten. Det börjades en korsning mellan Östlandshästen och Västlandshästen.
Östlandshästen var mycket större och grövre i typen.
Det tog ett tag innan Fjordhästen renavlades.

Nu ska vi ju veta att gränsen mellan Norge och Sverige inte var
densamma som idag.

Andra kända gränslandskorsningar



1856 kom Ottenby hingsten Fernando till Bygdö Kongsgård.
Han var född på Ottenby och var efter Flyingehingsten Romulus,
en ättling av fullblodshingsten Roderick. Fernando blev morfar
till Omer II (bild)
Omer II blev sedan far till den i Norge berömde stoet Kora T4.
Omer II:s far var Omer D10 runt 1850 var stationerad i
Östfold som gränsade till Sverige.
1865 köptes arabhingsten Mazarin in av Selskabet til den
Norske Hesteraces foradling från Backaskogs Kungsgård i Skåne.
Denne hade gråskimmeln Mustapha som både far och morfar.
Han blev bl.a far till Sletnerbrun D268 (bild) och finns också i
morsstammen till Texas II f.1920. Denna linje finner man i kända
norska ston som Sylfidtexa och Thoralill.
Myllargutten, Texas Jan och Tormon är således ättlingar till Mazarin.

Sletnerbrun är nämligen, sägs det, morfar
till Värmlands Pålle.


Från Östergötland blev den rödskimlade Hackneyhingsten King Tom
inköpt till Norge 1887. Han var född i England 1871 och som
5-åring importerad till Sverige av C.G Wrangel
Han blev snart populär och far till bl.a pokalvinnare Dua (bild),
Nancy, Baby, Tomine och Tom.
Detta var på den tiden då ädelt uppblandade hästar fick
starta som kallblod.

Sen har vi, som tidigare nämnt, rödskimmeln Max som hade norsk far
och finsk moder. Han tävlade förutom Norge och Sverige, även i Danmark
och Tyskland.
Han fick flera avkommor. Däribland stoet Ragna som under
1930-talet var stor på banorna.








  • Comments(0)//blogg.kallblodstam.se/#post294